Med risk för att bli personlig.

Det är julmånad och det snöar ute, det är måndag och mina nyinköpta ljuslyktor lyser och sprider ett varmt ljus :) Nu ska jag skriva om något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen homosexualitet. Som alla vet vid det här laget och som läser min blogg vet att jag e homosexuell. Varför kommer man ut som gay? Jag tänker på begreppet komma ut ur den där berömda garderoben. Som en nyfunnen vän skrev, Varför är det inte lika normalt att vara gay som att vara heterosexuell? eller kunna cykla?  En väldigt bra fråga som jag funderat på så många gånger, men aldrig funnet något riktigt bra svar på. Jag tror att det beror på att man förväntas vara på ett visst sätt tills motsatsen bevisas. Men varför blir det då en sån stor grej av det? Jag kan bara tala för mig själv. Har haft svårt o acceptera min homosexualitet. Och det är nu i 27års ålder som jag accepterat att jag är det. Man får "komma ut" flera gånger under ens liv. (Ogillar begreppet komma ut men okej....) på jobbet, för nya vänner om man byter jobb eller börjar studera. Jag himlar inte med min läggning längre. Jag skojar gärna om mig själv och min läggning. Man får stå ut med en hel del när man jobbar i restaurang och höra en massa skämt.
Förut när jag jobbade mycket kväll så kollade jag rätt mycket på Ellen DeGeneres på kanal 5. Det handlade rätt ofta om unga homosexuella som tar livet av sig för att dom blir mobbade och utfrysta. Jag blir väldigt illa berörd när jag hör sånt. Varför inte bara acceptera personen som den är? Älska den för den den är! Det finns en del att jobba på vad det gäller attityden mot homosexuella. Det finns en del partier som inte accepterar homosexualitet. Ett av dom heter Sverigedemokraterna och sitter i Riksdagen. Ska vi verkligen ha den människosynen i Sverige 2011 som Sverigedemokraterna har? Det finns naturligtvis extremare partier som tack o lov inte sitter i riksdagen. Jag har gått med i RSFL och Öppna Moderater.  Jag avslutar med o säga: Jag är stolt homosexuell!